Jag läser mina gamla dagböcker för att spåra mitt liv med pappa. Om man läser mina första riktiga dagböcker, skrivna 1981 – 1983 så har man redan läst om de viktigaste ingredienserna i vårt liv. Åtskilliga rhododendronplanteringar noteras, stenar som släpas och flyttas med spaklyftblock (hur många 11-åringar kan det ordet?), naturliga bäckar i skogen som vi “förbättrade” och konstgjorda som lektes fram i trädgården. Svampplockning och den mer obskyra insamlingen av frostnupna slånbär.
Beskrivningar av vernissager som oftast var spännande – men Arvika i november klassade jag som urtrist. Långpromenader runt Göteborgs olika stadsdelar – i mörkret med min hand i pappas hand. Böcker om träd och trädgårdar som jag gick och lånade på biblioteket medan pappa lagade middag. Barnprogram på TV då pappa låg på golvet på en grön madrass, med mig på ena sidan och lillasyster Stina på andra sidan. Pianoövningar, radiokonserter som pappa dirigerade med tårna och Wagneropera på TV sena söndagskvällar i oktober 1983. Glädje när jag fick följa med och skissa i Haverdal eller måla i ateljén, saknad när pappa åkte till Göteborg eller Arvika några dagar under sommaren.
Alla vännerna finns med i dagböckerna – Dag som ordnade fester eller kom på oväntade besök, Janne som slängde oss upp i taket och alltid fick oss på bra humör, Erik som spelade schack med pappa och besökte Olofstorp med alla tre sönerna, den mystiske Reidar som tycktes framkalla skyfall vart han än åkte, och Jörgen som inte längre levde men som ändå fanns kvar och vars barn jag kallade kusiner. Och självklart nämns också kvälls-knäckemackorna i dagböckerna. På ett sätt har ingenting hänt på 30 år. Men det känns som om det alltid hände nya saker. Till och med knäckemackorna med ost – som i princip var identiska varje kväll – känns som om de (eller snarare omständigheterna kring dem) alltid var unika.
