konstnären Jerry Anderson

” Jag fick det norska ordet maling på
tungan när jag kom in på Jerry Andersons
utställning på Galleri 69 –
detta blanka, feta, friskt luktande ord, som vi inte har på svenska. Jerry
Andersons färg är just sådan: påsmockad i saftiga stråk och klickar, och
oskuldsfullt lysande, nästan som barndomens glansbilder. Han sätter
marsipanskärt mot monastralblått utan att blinka, dränker hela landskap i sol
som i skirat smör, eller breder på vågkammar som majonnäs. Men färgen sjunger
och spelar lika härligt friskt vad han än gör med den. Ibland skräller det till
av schiölerska tongångar med vitt, vitgult och violett i en strandkant – annars
tycks Jerry Anderson inte ha tid att vara annat än sig själv. Ett minne av hans
tidigare, miniatyrartat detaljrika måleri dyker upp i några blomsterstycken,
men med akryltorkan ersatt av oljefrodighet. I nästa ögonblick kammar han vågor
eller staplar upp skära fjäll vid Lofoten. En uppfriskande generös utställning.
”

Ur
Paletten, nr 1 1974 s. 40, Recension av Tord Baeckström

”Jerry
Anderson på Färg och Form är en intressant och djärv kolorist som arbetar med
landskapsbilder i tjock färg där de ljust skärande övertonerna bidrar till den
expressiva form som i hans fall frambringat en rad roliga och stämningsfulla
landskap. Han använder färgen ytterst skickligt, den blir ett verktyg som trots
sitt sken av klumpighet styrs med en känslig hand.”

Ur
Svenska Dagbladet 21/10 1972, Recension av Beate Sydhoff

”Den
gamle Göteborgskoloristen Ivan Ivarson lär vid något tillfälle ha sagt ”jag
skulle vilja äta färg”. Jerry Anderson, också han Göteborgsmålare, ger i sina
målningar uttryck för samma sinnliga förhållande till färgen som materia.
Anderson murar upp sina landskapsmålningar med den feta oljefärgen som får ett
eget liv i bilderna. Här är färgen inte bara en del av avbildningen, den är
identisk med den samtidigt som den är bärare av själva det emotionella innehållet
i bilderna. Det finns i Andersons målningar ett okomplicerat förhållande till
verkligheten som han återger som han ser och upplever den genom färgen, och det
han avbildar är utsnitt ur en mer eller mindre orörd natur, en verklighet som
sitter trångt och som vi måste slå vakt om. I sitt oskuldsfulla förhållande
till naturen kan Anderson påminna om ännu en Göteborgsmålare, nämligen Inge
Schiöler.”

Ur
Sydsvenska Dagbladet Snällposten 10/4 1973, Recension av Hans Johansson

”Jerry
Anderson är en kolorist av i dagsläget ganska annorlunda slag. Sällan ser man
idag ett så totalt uppgående i färgen hos en realistisk och naturalistisk
målare som den man mäter i hans dukar. […..] Det är naturbilder från det
svenska landskapet, stränder, sommar- och vintervyer. Människor ser man inte,
men väl spåren efter dem – bebyggelse, en vägbom, en båt etc. Deras närvaro är
alltså påtaglig. Men frånvaron av mer substantiella varelser betyder nog
ingenting särskilt i Jerry Andersons måleri. Jag föreställer mig att han helt
enkelt vill förmedla naturupplevelser. […..] Och i det avseendet har Jerry
Anderson förvisso åtskilligt att komma med – hans målningar utstrålar en
intensiv kraft av det han upplevt.”

Ur Värmlands Folkblad 18/2 1978, Recension
av Charles Kassman