” Jag fick det norska ordet maling på
tungan när jag kom in på Jerry Andersons
utställning på Galleri 69 –
detta blanka, feta, friskt luktande ord, som vi inte har på svenska. Jerry
Andersons färg är just sådan: påsmockad i saftiga stråk och klickar, och
oskuldsfullt lysande, nästan som barndomens glansbilder. Han sätter
marsipanskärt mot monastralblått utan att blinka, dränker hela landskap i sol
som i skirat smör, eller breder på vågkammar som majonnäs. Men färgen sjunger
och spelar lika härligt friskt vad han än gör med den. Ibland skräller det till
av schiölerska tongångar med vitt, vitgult och violett i en strandkant – annars
tycks Jerry Anderson inte ha tid att vara annat än sig själv. Ett minne av hans
tidigare, miniatyrartat detaljrika måleri dyker upp i några blomsterstycken,
men med akryltorkan ersatt av oljefrodighet. I nästa ögonblick kammar han vågor
eller staplar upp skära fjäll vid Lofoten. En uppfriskande generös utställning.
”
Ur
Paletten, nr 1 1974 s. 40, Recension av Tord Baeckström
